Vi tar väl det i kronologisk ordning då. Året var 2006 och jag började känna att jag hade växt ifrån Windows XP. Vista kommer inte in i mitt hus och det här "Linux" verkar ju ganska datornördigt så det passar säkert mig, tänkte jag. Jag hade tidigare provat på live-disten Slax som jag egentligen inte tyckte så mycket om, men av någon anledning bestämde jag mig ändå för att prova på den där omskrivna nybörjardisten Ubuntu, version 6.10. Datorn jag hade då var bestyckad med ett ATI Radeon X600-grafikkort så förutsättningarna var inte optimala, men jag hade tur och öppna radeon-drivrutinen fungerade rakt ut ur lådan. Trots att det var en ren lögn hade jag fått för mig att det här Ubuntu "bara funkade". Bland annat var det problem med att få ljud att fungera i alla program. Till exempel var jag tvungen att installera
alsa-oss och tvinga Firefox
2.0 att använda OSS för att ljudet i Flash skulle fungera.
OSS hade då ingen mjukvarumixer så bara ett program kunde använda ljudkortet i taget. Alltså startar man glatt om Firefox varje gång man vill flytta kontrollen över ljudkortet till sin musikspelare. Minnen.
Så kom 7.04 och radeon slutade fungera. Jag tror inte att X-servern startade överhuvudtaget, inte ens med vesa-drivrutinen som på papperet skulle fungera med
alla grafikkretsar.
Tillbaka in med 6.10 tills 7.10 kom ut. Grafiken fungerade fortfarande inte men efter många arbetstimmar fick jag till slut igång det på något sätt. Då brann grafikkortshelvetet upp för mig. Egentligen var det väntat, för fläkten hade inte fungerat ordentligt på något år. Till slut fick jag använda en liten startmotor byggd i Lego för att snurra igång den, men då lät den så illa att jag oftast bara kopplade ur fläkten. Det fungerade för kontorsarbete, men om jag försökte köra ett spel utan att starta fläkten så startade datorn om sig av överhettning efter ett par minuter.
Hur som helst, jag hade börjat bli spelnörd och slutade med Ubuntu kort efter det. 8.04 ganska buggig när den var ny så det dröjde ända tills 8.10 innan jag började använda Ubuntu på allvar igen. Då hade jag fortfarande samma dator men med ett sprillans nytt Geforce 8800 GTS, ett av det bästa grafikkorten som gick att köpa för pengar på den tiden. Äntligen hade man 3D-acceleration med proprietära nvidia-drivrutinen och häftiga skrivbordseffekter med Compiz! Inte ens kompisarna som pimpat sina XP-burkar med WindowBlinds kunde mäta sig med mitt bling-bling. Dock var det ett större äventyr att installera drivrutinen än det är idag. Man laddade ner en binärfil från Nvidias hemsida, startade om i recoveryläge, körde den och hoppades på det bästa. Att sedan försöka uppdatera den med en nyare version ledde till flera ominstallationer för min del. Nu kunde jag även fortsätta spela Half-Life 2: Episode Two som kräver ett grafikkort med Shader Model 3.0. Radeon X600 har inte det så tidigare kraschade spelet ganska spektakulärt på ett ställe i kapitlet This Vortal Coil. Det var spännande att felsöka!
Lagom till 9.04 kom ut köpte jag mig en begagnad bärbar "monsterdator", åtminstone var den nog det när den var ny. En Dell Inspiron 9400 närmare bestämt. Nu hade man fått ordning på de flesta av de jobbiga buggarna och jag kände att jag verkligen hade hittat hem. Min datorupplevelse kändes helt harmonisk. Det enda som inte fungerade och som jag upplevde som störande var att Skype fortfarande inte fungerade ordentligt, eftersom ALSA + inspelning => huvudvärk + rynkad panna.
Sedan kom 9.10 och Pulseaudio... Just den datorn hade en separat bashögtalare på ordentliga 5 W. Medan diskanterna styrdes som vanligt av volymkontrollen gick basen på max hela tiden. Ingen jättekul bugg. Jag har för mig att den berodde på att ljudkortet helt enkelt är hårdvarumässigt felkopplat, och att göra undantag för just detta var tydligen uteslutet i både Linuxkärnan och Pulseaudio. Det fanns några olika workarounds, men de brukade sluta fungera när systemet uppdaterades, eller av någon annan anledning. Men jag är inte bitter, för tack vare Pulseaudio fungerar numera den självklara funktionen att spela in ljud på datorn helt smärtfritt.
Så kom 10.04 där man införde Plymouth som splash-screen i uppstarten, gud vet varför. Jag tyckte om Usplash, den dolde effektivt kärnans loggmeddelanden från nybörjaren samtidigt som en snygg animation visades. Det byter man ut mot ett fult åbäke som mest påminner om DOS-grafiken som Windows 3 visade. Men framförallt fungerade Plymouth inte i början och det var mer än en gång som jag tvingades boota i recovery-läge för att fixa saker som det hade ställt till med. Ubuntus QC-team fångade visst inte upp det ovanliga fallet Nvidia-grafik med proprietär drivrutin och lanserade glatt den trasiga utgåvan 10.04 beta 1. Kanske var det inte så smart att uppdatera så tidigt?
Kort därefter
brann grafikkortet i den datorn också och det blev jobbigt. Grafikkort till bärbara datorer är nämligen inget man shoppar hos Netonnet eller Kjell & Co. Det hela slutade med att jag sålde datorn för skrotvärdet till någon fyndare på Tradera, men för mellanskillnaden hade jag köpt nya värdefulla erfarenheter.
Ny begagnad dator igen och vi är nu uppe i 10.10, som jag upplevde som 10.04 fast bättre. Ungefär som Windows 98 Second Edition.
Här experimenterade jag mycket med spel i Wine. Det jag lärde mig är i princip att det mesta går att fixa, men att det absolut inte är värt mödan jämfört med omaket att starta om till Windows när man känner för att spela. Vidare råder viss inflation bland
Wine AppDBs programutmärkelser. Högsta betyget "Platinum" betyder ungefär att någon har fått ett program att rulla på ungefär lika bra som det gör i Windows, men det säger ingenting om arbetet som krävs eller om helhetsupplevelsen som är kvar när varken skrivbordsintegration eller Steams ingame-overlay fungerar.
I våras kom Natty och här tog det stopp. 11.04 var utgåvan som fick mig att slå näven i bordet och utropa att "nu får det vara nog". Jag klarar helt enkelt inte av Unity mer än i mycket små doser i taget, och dessutom var hela systemet instabilt de första veckorna och jag råkade till och med ut för paketröta vid något tillfälle.
Under alla år har jag rapporterat en hel del buggar på Launchpad, med verktyget ubuntu-bug som man ska göra. Oftast har ingenting hänt och buggarna har förfallit efter en tid. Vid något tillfälle rapporterade jag direkt uppströms (som man inte ska göra) och fick lite skit för det eftersom buggen
bara fanns i Ubuntu. Till slut tänkte jag något i stil med "fuck this shit, nu är det Windows 7 som gäller!" Windows 7 "bara funkar" och det är sällan trassel med spel. Är det trassel med äldre spel går det ofta att lösa genom att köra dem i bakåtkompatibelt läge, en funktion som är svår att implementera i FOSS-projekt just på grund av sättet de drivs på. Man har helt enkelt inte resurser för att tillhandahålla support för någon annan programversion än den allra senaste.
I somras läste jag en
mycket bra artikel av Påvel som verkade känt ungefär som jag när 11.04 kom ut, och då funnit Crunchbang Linux. Jag gillade det också till en början, tills jag kom på att de delar jag gillade var de som kom från Debian, och de jag ogillade var de som kom från Crunchbang.
Dessutom bygger #! på Debian Stable, vars paket är mycket äldre än de som Ubuntu använder, vilket delvis orsakade att min hemmapp kollapsade (återigen på grund av programmens bristande bakåtkompatibilitet) och gjorde hela systemet instabilt. Det kan förstås också ha något att göra med att jag
apt-pinnade sönder det. Två gånger.
Nu är det nya tider, ny begagnad dator igen, ny hemmapp och ny Linuxdist. Hittills har jag trivts väldigt bra med
Debian Testing på min Lenovo Thinkpad T61. Lägger man bara ner lite tid på att leta tror jag att det finns en smak av FOSS för alla!
Uppdatering: Jag har givetvis hunnit ändra uppfattning totalt sedan detta skrevs.
Jag installerar och ger bort skivor ganska mycket och hjälper mina IRL-vänner med sina Ubuntusar. Jag har lyckats ganska bra med att lära känna folk, som redan använder Ubuntu och få folk att gå över till Ubuntu/prova Ubuntu. Alla andra jag känner IRL utom jag och gubben har Xubuntu, Lubuntu eller vanliga Ubuntu. Jag marknadsför Ubuntu med sloganen "Lätt och modernt" och Kubuntu är inte någon lättviktare precis, så då har det blivit rekommenderat massa Xubu.... å Lubu... 
Jag valde givetvis skolan där jag får sitta massvis vid en Ubuntu. 
