Ja, jag kan fortfarande inte släppa detta med DADDA .....
För min egen del ser jag det som ett mindervärdighetssyndrom att se det som att man "DADDAR IN" någon i Linux!
Då verkar man inte ha tillräcklig tillförsikt om det egna operativsystemets förträfflighet visavi andra upplagor.
Jag hoppas att Du marwal inte tar detta personligt, men det är min uppfattning. Det är tyvärr allt för vanligt hos dem som inte i mängd följer det gängse på marknaden. Man vill gärna tro att bara för att man är få, är man exklusiva i en "sämre" bemärkelse än flertalet.
(De som vill in, behöver hjälpas, upplysas, frälsas ...... kalla det vad f-n Du vill).
Jag citerar Dig:
Angående Broder Tucks inlägg om nybörjarhjälp så tycker jag absolut att det bör läggas krut på (och det görs).
Samtidigt kan jag känna att det kan bli lite väl löjligt när man ska behöva leda människor vid handen bara för att det inte finns någon Startknapp eller en grön äng på skärmen.
Hjälp vid problem och med frågor - ABSOLUT!
Dadda människor över till Linux - NEJ!
Om det är någon/några som är DADDADE i denna cybernetvärld så är det väl sannerligen de stackare som ännu lever kvar i WinAndLose-värden? Med imbecill start-knapp och en fejkad grön äng på skärmen som Du själv säger.
De kan inte ens av egen kraft ta sig ur detta ekorrhjul! Instängda som försöksdjur vankar de av och an och hoppas på en något så när god behandling. Oavsett vad, tiger de still och accepterar utfallet.
De betalar dyra penningar för att få sina system. System som sedan är konstant hotade. System som de egentligen inte ens äger, utan får hyra. De får inte ha datorn igång när de inte är på plats, på grund av hot från omvärlden, de skall konstant uppdatera sina dyrt inköpta virusprogram och förnya licenserna till ungefär 90 % av inköpspriset varje år.
Om hot nalkas, får de vackert vänta till dess att "Sheriffen i Nottingham" behagar leverera patchar mot hoten. Ibland kommer de i rimlig tid, ibland dröjer det något. Det är ju vackert så? ? ? ? Eller ....?
När systemet sedan uppgraderas och kräver mer resurser av deras befintliga anläggning, hårdvaran, äter de än billigare mat och investerar sedan i bättre tekniska lösningar på sina inköpta, betalda men ändå inte riktigt ägda, hemmadatorer. De är mer eller mindre tvungna till det. Vill de kommunicera via nätet, maila och därtill betala sina räkningar, måste de ju ha ett fungerande system.
Ändå accepterar de denna situation.
Marwal, om någon är DADDAD, enligt min definition av uttrycket, så må det vara dessa arma satar som saknar egen viljekraft att bryta det negativa snurrandet i cyberrymden. Dessa arma krakar som kraftlöst håller fast vid M$ Win-and-Lose. Som betalar sitt tionde till Sheriffen och sedan tiger still. Näven är knuten i deras byxfickor, men de vågar inte dra ut den knutna näven, utan vänder den öppna, ej "beväpnade" sidan till, när de ( om de ) drar upp handen ur fickan.
Det verkar vara lite som:
Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. (Win and lose, M$ )
Eller,
-om stenåldersbarnen hade lytt sina föräldrar,
så skulle vi alla ha levt kvar i stenåldern än idag.
Linuxpersonen som vill förändra.
Människorna i WinAndLose-världen möts ständigt av media som varnar för nya angrepp mot deras system och de hukar inför vissa datum, kanske rent av håller sina system stängda periodvis, för att inte drabbas av väntade virus. Även detta har de vant sig vid och har lärt sig att acceptera.
När den eller de dagarna är till ända, kravlar de sig ut och kan, i bästa fall, konstatera att denna gång slog missilen eller roboten eller viruset inte ner i deras hus, utan i grannens. De drar en lättnadens suck och återgår till det invanda.
Likt en hop av nedtryckta, förödmjukade individer stapplar de vidare i den kringsnärjda värld de tilldelats och själva valt att stanna kvar i och låter sig ledas vidare -DADDAS- med, av personer som hela tiden har taxametern tickande i bakgrunden och sorgfälligt väntar på att stunden för inbetalningen snart skall vara tillstädes. De som både har tillhandahållit argumenten, ammunitionen, sjukvården och infrastrukturen som både förstörts, raserats och snart skall/kan byggas upp igen, är samma personer som, oberoende av hur det går skall kunna kamma hem betalningen. Oavsett för vad, av ovan sagda. Det är "samma penningpung", samma giriga medmänniska och samma DADDADE, svaga stackare, som inte på egen hand kan ta sig ut.
Grovt sett kan man applicera en del av detta på en person som använder sig av WinXP i en dator, inköpt via arbetet och som sedan används för hemmabruk. Lite Internet, lite mail etc., inte något anmärkningsvärt i övrigt. Men låst till sitt val är personen ifråga definitivt och kostar, gör det. Uppgraderingar av virusskydd c:a fem hundra per år, uppdatering av minne etc... kanske likvärdigt.
Det, broder marwal, anser jag att vara "DADDAD" med.
Men i denna skock av avindividualiserade finns en och annan som söker sig ut från flocken. Individer som ännu har kvar en egen tankeförmåga och en längtan efter och en tillförsikt om att det kan finnas något mer, något annorlunda, något bättre, någonstans. Kanske runt hörnet. Kanske i ett annat operativsystem.
Om en sådan person som söker nya vägar eller andra andra lösningar kommer till Ubuntu, så är det knappast för att "DADDAS" med som den personen kommer. Fel tänkt om man tror det.
Underskatta inte dem som kommer in här, marwal mfl..
Det är nog knappast "handgripligt ledagande" en ny i Ubuntu vill ha, eller behöver, utan förty en korrekt och konstruktiv handledning i hur han/hon själv, på egen hand kan utveckla sig och sitt nya system. På minimal plats, enkelt adresserat och tillgängligt. Pedagogiskt framställt.
Hjälp till självhjälp vill jag kalla det för (ser kanske rent egoistiskt till min egen situation. Jag är sannerligen inte bättre än någon annan. Möjligen så är jag inte girig på andras bekostnad iofs jämfört med ovan nämnda sheriff, även om han sedan skänker en icke obetydlig summa till välgörenhet).
Ge nya medlemmar tillgång till råd och hjälp av dem som gått före, det tror jag är vad en intelligent, självständig person och ny Ubuntuist vill ha. Så att denne kan kraftsamla på det han/hon själv prioriterar av det som erbjuds. En startsida. Det viktigaste först. Vad kan man göra? 'Vad bör man inte göra? Etc.. etc..
Därefter samlade länkar m.m.
Vad vi skall akta oss för är att tro att de som kommer till oss är dumhuvuden, förlorade arma krakar som behöver all vår kraft. Fysisk ledsagning.
Att vi tror att "vi" skall kunna frälsa dem med vår insikt.
Att det vi vet är bättre och mer värt än vad de vet. Bättre och mer värt? Mätt med vad?
Idag, kanske, ja,
men om tio år ..... ?
Hela tiden måste vi agera med fokus på oss själva i det avseendet.
Istället bör vi nog fråga oss vad de som kommer till oss kan ge oss? Om vi visar vad vi har, vad kan de/ni göra av det?
Så broder marwal och en del andra, kanske vi borde tänka? Notera att jag själv inkluderar mig i "vi". Därför att när vi tappar bort de nya i Ubuntu till en grå menighet, ett segt kollektiv, har vi själva redan börjat förlora redan vunnen mark. Oavsett vad vi tycker om det, finns det alltid yngre, mer "hungriga" individer som inväntar ett tillfälle när de kan få ta "sin" plats. Det är rätt och naturligt. Äldre och vis, lämnar över sin kunskap till yngre, novis.
Tillsammans kan de vinna VÄRLDEN! ! ! ! ! ! ! !
Kramar från en fridsam munk, med ett dj-a svung i staven, om det behövs... (jo då, jag såg även det ekivoka i uttrycket. Men det var inte DET JAG avsåg. Det andra bjuder jag på
)
Hälsningar Br Tuck
. Har Du någonsin tänkt i dylika banor? 