SV: Br Tuck funderar: Sherwoodskogen

[Broder Tuck]

Tankar från Sherwoodskogen


I den virtuella Sherwoodskogen, där tiden inte löper likadant som i den verkliga världen, är de fredlösa i stort sett ense och låter inte småsaker förstöra den goda sämjan. Jovisst kan de diskutera vissa saker, men för helhetens skull låter de inte ev. oenighet inkräkta på sammanhållningen.

Utanför skogen vankar Sheriffen av Nottinghams mannar för att återföra de fredlösa till skattetrycket och den nya Vista-skatten som med litet smart politik skall generera skatt på skatten.

I Sherwoodskogen bestämmer de frisinnade själva över sina liv, utan skatter.

I skogens hägn ligger några värdshus där de fredlösa samlas för att utbyta erfarenheter och visa upp sina nyaste uppfunna vapen och dela med sig av dem till varandra. Samt, givetvis, för att umgås och ha trevligt ihop.

Värdshusen har allt eftersom blivit alltmer välbesökta. Ryktet om dem har spritt sig som ringarna på vattnet.

Mitt stamlokus byggdes av en duglig karl med ett stort intresse och kunnande för sin bransch. Han fick emellertid väldigt mycket att göra, så ett ägarbyte skedde för något halvår sedan. Den nye ägaren var, även han, en på sitt sätt mycket duktig karl. Han byggde och dekorerade och gjorde stället väldigt fint.

I och med att gästerna blev alltfler så blev det också en del skärmytslingar. Det är ju så. Alla kan inte tycka lika. Under inflytande av de goda dryckerna, skapades olika grupperingar med olika åsikter och några tog till slut till storsläggan. Några nyanlända började gruffa med värdshusvärden. Han i sin tur tyckte att han skulle behöva styra upp det hela, för det rimmade inte riktigt med den bild av värdshuset som han hade och det ena gav det andra.

Som jag påpekade i början så är ett dygn i just denna historia som två, tre veckor i den ”alldeles normala” världen.

Några av de frisinnade började gruffa med den nye värdshusvärden. Det blev lite av att ge och ta. Några lät värden kasta ut. Andra blev åthutade att hålla sig i skinnet.


Värden kastade ut dem som han ansåg vara de värsta bråkmakarna. Dessa hade givetvis sina kamrater med sig och så eskalerade bråket. De utkastade återvände in igen och fortsatte. Värden försökte hastigt implementera nya och allt strängare ordningsregler, vilket inte accepterades av dem som redan stod i opposition till honom och hans personal. Det var inte helt lätt att i alla stunder veta vad som gällde.

En del av dem som varit utkastade kom in igen. Värdshusbesökare är nu en gång sådana. Envisa alltså. Av dem åkte en del ut lika snabbt igen då de enligt värden hade svårt att hålla sig i skinnet. Det var en osalig röra det mesta. Värden hötte mot allt och alla och delar av allt och alla hötte tillbaks. Det var ren och skär anarki, stundtals.

Eftersom larmet från värdshuset spritt sig ut i skogen och blivit störande, kom förre ägaren och grundaren in och frågade vad tusan som stod på. Han hade blivit störd av bullret och trodde sig, att med kraftord, kunna återställa ordningen. Så han bedrog sig! Istället rann sinnet på den nye innehavaren och utan att besinna sig tog han och hivade ut sin företrädare med buller och bång. Efter det blev inget riktigt som det var tänkt. Kontrollen gick honom mer och mer ur händerna.

Stolar, bord och annat lösöre ven hit och dit inne på värdshuset. Man vågade knappt ta sig fram till bardisken för påfyllning av bägaren, med risk för att få sig en smäll. Gäster slängdes in och ut i en allt mer okontrollerad omfattning.

För att inte störa omgivningen tog innehavaren och drog gardinerna för fönstren, han släckte ner belysningen och vidtog en räcka av åtgärder för att försöka återvinna kontrollen över krogen. Han begränsade rörelseutrymmet för de närvarande högst påtagligt för att bättre kunna få överblick av lokalen. Men jag tror nog att det redan var försent. Lavinen hade börjat rulla och det muttrades eder i alla vrår.

Hårda ord var redan växlade och uttalade ord är som tatueringar. De är lätta att sätta dit, men fruktansvärt svåra att ta bort. Bloddrypande slagsmål utbröt på flera ställen inne i lokalen.

Från ett annat värdshus strömmade ett antal gäster in. Även de hade hört larmet och kom för att försöka  avstyra det pågående tumultet för att inte de frisinnade skulle ta kål på varandra, istället för Nottingham-sheriffen och dennes folk. I stort sett var det nog mest tack vare de nyanlända, som de allra värsta slagsmålen kunde avstyras. Tur att de kom! Även om klockan hunnit bli lite väl sen innan de äntligen dök upp.

I gryningen sitter jag nu med dunkande huvud och beskådar interiören i min kvarterskrog. Krossat glas, tavlorna längs väggarna hänger på trekvart. Bord och stolar ligger omkullvräkta. Ja, ni kan nog tänka er bilden. Rena rama Vilda Västern här inne. Värdshusvärden har visst tagit delar av sin personal och dragit sin kos.

Någon har dragit isär gardinerna från fönstren så att dagsljuset åter kan tränga in och fönster och dörrar står öppna, för att vädra ut lokalen efter nattens tumult. Slagna kämpar finns kvar, men i stort råder tystnad.

Många mår dåligt. Säkert de allra flesta som varit med i en eller annan form. Både bland dem som var uppe på barrikaderna och kämpade sina strider och bland dem, som häpna och hukande bara suttit och åsett händelserna.

Det är aldrig ens fel att två träter. När striden böljar är det heller inte alltid lätt att besinna sig. När hettan lagt sig, blir det annorlunda. Eftertänksamheten rider mig som en mara. Tänk om jag hade kunnat ha haft somligt ogjort.

Ur en strid kommer det aldrig en vinnare, eller en förlorare. Båda sidor har alltid förlorat. Förlorat något, av det som ursprungligen var. Kanske en har förlorat mer, en annan mindre. Men hade de från början varit segrare, skulle striden aldrig ha uppstått.

Ingens känslor av sorg eller förlust är mer eller mindre värda än någon annans i en sådan här situation. Jag mår dåligt själv, för jag vet att jag har varit delaktig i vissa saker som hänt. Knogarna värker. Jag önskar att åtminstone min egen inblandning skulle ha varit ogjord. Idag kan det kännas tungt att möta somliga av dem som var här inne ”i natt”. Ibland skulle det kännas lugnare att bara sitta under korkeken och filosofera med en liten gröngöling som sjunger ovanför huvudet på en. Eller skiter på ens axel, allt efter humör.

Nelson Mandela förlät dem som spärrade in honom i 25 år. Måtte jag få kraften att leva som han. Måtte jag få ha turen att möta människor från i natt som också själva har den förmågan.

Broder Tuck

[Urban Anjar]

Bra talat broder!