I sorg. Numera även med hopp.
Postat: 21 apr 2010, 08:50
Älskade Findus
Vi har fått beskedet att du är dödssjuk och måste hantera det så gott vi kan. Inom en vecka skall vi vara hos veterinären igen. För sista gången för din del.
Jo, alternativet fanns – att isolera dig från din bror och resten av ditt hem för att låta dig bo i ett enda rum, ge dig sprutor och tabletter varje dag (jag har precis listat ut att det där med tabletterna var faktiskt ingen match om man mosar den och gömmer den i en uppskuren räka). Sprutor hade man väl lärt sig hantera också så småningom. Dock, att isolera dig så totalt för att du skulle leva resten av ditt liv, som ingen kan lova hur långr eller kort det i så fall skulle bli, det vore en rent självisk handling för oss. Att behålla dig hos oss så länge vi kan, medan du far ännu mer mentalt illa än du tydligen gjort? Nej, vi kan inte. Det vore inget bra liv för din del och du skulle fara illa av det, likaväl som vi skulle.
Inte vår lilla kisse som följt oss som en hund, som sovit tätt tillsammans med sin bror, som pratat med oss då vi pratat med honom, som spunnit så att luften omkring honom fullkomligt vibrerat och som sovit hos matte när hon suttit i soffan och sett på tv, som kommit springande så fort ”krattan” kommit fram bara för att det är så otroligt skönt att bli borstad, som tiggt räkor som en galning (jodå, jag minns att den enda gången du och Felix morrat åt varandra var första gången ni fick räkor).
Vi ville ju ge er ett bra liv. Det bästa. Hur kunde vi misslyckas så?
När man sitter med facit i hand, så borde man kanske varit ännu mer lyhörd och tolkat dig bättre än vad man gjort. Resor har varit läskigt, alltså har vi knappt gjort några. Det har inte känts som en uppoffring. Främmande människor är fruktansvärt skrämmande och vårt sällskapsliv har varit ytterst litet och sällsynt. Det har inte heller känts som en uppoffring, då vi är rätt ”privata” som människor, din husse och jag. Dock har det väl känts litet larvigt att du har legat under madrassen när lillmatte och hennes sambo kommit hit någon gång ibland.
Det största felet vi gjorde, oss ovetande, var att vi var jourhem åt tre omgångar katter, varav den sista har blivit fastboende här. Alltså har du varit stressad och inte mått helt bra i snart två år!
Förlåt oss, älskade Findus, men vi förstod inte det. Vi trodde att vi gjorde en välgärning, men vi visste inte att dina nerver inte klarade den stressen och att det skulle utvecklas till diabetes. En diabetes som inte gjort sig bemärkt förrän ganska nyligen, men som då gått så långt att inre organ påverkats och börjat brytas ned.
Älskade Findus, förlåt. Hade vi bara vetat....
Nu får vi leva med dig den här sista veckan och försöka göra den så bra för dig som vi bara kan. Än så länge kan jag begrava ansiktet i din mjuka päls och gråta ut en del av den sorg jag har. Om en vecka har jag inte den möjligheten mer.
Jag kommer att sakna dig mer än jag kan beskriva. Mer än jag just nu kan förstå.
Och jag kommer alltid att leva med minnet av dig.
Älskade Findus.
Vi har fått beskedet att du är dödssjuk och måste hantera det så gott vi kan. Inom en vecka skall vi vara hos veterinären igen. För sista gången för din del.
Jo, alternativet fanns – att isolera dig från din bror och resten av ditt hem för att låta dig bo i ett enda rum, ge dig sprutor och tabletter varje dag (jag har precis listat ut att det där med tabletterna var faktiskt ingen match om man mosar den och gömmer den i en uppskuren räka). Sprutor hade man väl lärt sig hantera också så småningom. Dock, att isolera dig så totalt för att du skulle leva resten av ditt liv, som ingen kan lova hur långr eller kort det i så fall skulle bli, det vore en rent självisk handling för oss. Att behålla dig hos oss så länge vi kan, medan du far ännu mer mentalt illa än du tydligen gjort? Nej, vi kan inte. Det vore inget bra liv för din del och du skulle fara illa av det, likaväl som vi skulle.
Inte vår lilla kisse som följt oss som en hund, som sovit tätt tillsammans med sin bror, som pratat med oss då vi pratat med honom, som spunnit så att luften omkring honom fullkomligt vibrerat och som sovit hos matte när hon suttit i soffan och sett på tv, som kommit springande så fort ”krattan” kommit fram bara för att det är så otroligt skönt att bli borstad, som tiggt räkor som en galning (jodå, jag minns att den enda gången du och Felix morrat åt varandra var första gången ni fick räkor).
Vi ville ju ge er ett bra liv. Det bästa. Hur kunde vi misslyckas så?
När man sitter med facit i hand, så borde man kanske varit ännu mer lyhörd och tolkat dig bättre än vad man gjort. Resor har varit läskigt, alltså har vi knappt gjort några. Det har inte känts som en uppoffring. Främmande människor är fruktansvärt skrämmande och vårt sällskapsliv har varit ytterst litet och sällsynt. Det har inte heller känts som en uppoffring, då vi är rätt ”privata” som människor, din husse och jag. Dock har det väl känts litet larvigt att du har legat under madrassen när lillmatte och hennes sambo kommit hit någon gång ibland.
Det största felet vi gjorde, oss ovetande, var att vi var jourhem åt tre omgångar katter, varav den sista har blivit fastboende här. Alltså har du varit stressad och inte mått helt bra i snart två år!
Förlåt oss, älskade Findus, men vi förstod inte det. Vi trodde att vi gjorde en välgärning, men vi visste inte att dina nerver inte klarade den stressen och att det skulle utvecklas till diabetes. En diabetes som inte gjort sig bemärkt förrän ganska nyligen, men som då gått så långt att inre organ påverkats och börjat brytas ned.
Älskade Findus, förlåt. Hade vi bara vetat....
Nu får vi leva med dig den här sista veckan och försöka göra den så bra för dig som vi bara kan. Än så länge kan jag begrava ansiktet i din mjuka päls och gråta ut en del av den sorg jag har. Om en vecka har jag inte den möjligheten mer.
Jag kommer att sakna dig mer än jag kan beskriva. Mer än jag just nu kan förstå.
Och jag kommer alltid att leva med minnet av dig.
Älskade Findus.
