Folk snackar så ofta om åldersnoja, eller ångest inför att bli äldre med speciellt tryck på 30-årskrisen, 40-årskrisen, 50-å....osv. Jag läste en gång för flertalet år sedan om att det är vanligt förekommande med identitetskriser även vid helt obetydliga årspassager, som t. ex. 12 eller 22 och liknande tråkiga tal. För mig rycker nu 30-passagen närmre, drygt två månader och sedan är jag officiellt......30? Skit samma, säger jag. Jag känner verkligen ingenting inför detta, kunde inte vara mer ointressant. Mitt enda bryderi är om jag ska dra till med något eftersom polarna förväntar sig en vild fest. Om nu någon av mina polare skulle läsa det här (knappast, de är förslavade av microsoft) kan jag passa på och meddela att det blir inget partaj...men väl en lugn och sansad middag med vin och avec.

Hursomhaver, nu kan det ju vara så att jag lurar mig själv, att jag förtränger den stora och tunga Morran som sätter sig på alla ljus. I princip kände jag på samma sätt inför min 25-årsdag som jag gör nu. Brydde mig inte alls, men likväl.... Det skulle inte bli något stort då heller, lite kaffe och hembakta bullar och kanske äppelpaj, några släktingar (

Det var en ganska obetydlig grej från veckan som dök upp, ett brev som skickades iväg lite försent vilket skulle kunna medföra mindre obehag. Men, det var ett misstag, ett litet misstag och av någon outgrundlig anledning spånade min hjärna vidare på temat (ja, inte fan var det jag, det var min hjärna). I raskt takt fortsatte jag bakåt allt längre och längre, ingenting som kunde frammanas till hågkomst slapp undan; alla misstag skulle observeras, analyseras och begråtas en stund. HELA NATTEN LÅNG!!!! När jag väl gav upp, kl 06 på morgonen hade jag kommit till en händelse från mitt femte levnadsår, då jag pressat min mormor på om huruvida min morbror, som gått bort några veckor tidigare, var skelett ännu...
Sedan tyckte jag att det var en skitbra idé att kolla Dungeouns & Dragons

AAAAAAAAAAAAAAAAARGH!!!!