Tack, Broder, Fönsterbåge
för ditt fina betyg för det jag åstadkommit i beskrivningen av vår historia.
Jag vill i det sammanhanget lyfta fram dem som gjorde förarbetet med Ubuntu så,
att det blev en anledning till att även skriva den historien. Dvs alla dem som
som slet för att få till stånd grunden till det vi har idag.
Därtill till dem som sedan serverade mig det bakgrundsmaterial som jag sedan
fick möjlighet att studera och plocka nötterna ur.
Redan från början fanns det med folk som kom att gå en något annorlunda
väg, än den som vi andra gick. Deras ursprungliga insatser i sig, var inte
mindre värda för det, men vägvalet de sedan gjorde, förändrade en del för
oss alla.
Det blev en skilsmässa.
Det finns inga lyckliga skilsmässor. Allt sådant är nys. Jag har egen erfarenhet
av en sådan. Efter ett trettioårigt äktenskap. Idag är vi fortfarande vänner.
Vi är som syskon. Men nog smärtar det mig att det som hände, också hände.
Att vi inte i tid besinnade oss, när vi var för sig valde att börja gå egna stigar,
som oundvikligen förde oss allt längre ifrån varandra.
Idag lever jag i ett nytt äktenskap. Lite mer erfarenhet har jag med mig i
bagaget. Förhoppningsvis skall jag kunna se förändringar till det sämre, på
ett annat sätt idag. Med det är inte så självklart. Gumman säger, -"Du är ju
karl", som ett uttryck för att det verkligen inte är givet att jag ser det.
Historiebeskrivningen har haft ett antal versioner.
Till en början fanns lite av det som du ger uttryck för. Många har hjälpt mig
fram mot en framställning som inte skall behålla intrycket av skilsmässa. Snarare
är det min förhoppning att den idag skall vara helt objektiv, men också sända
signaler om en önskan om förlikning till dem som valde att gå
sin väg.
Som med tiden ledde fram till separationen.
Att inget framhålls av det du nämner om Fria Ubuntu t.ex., är rätt. Men det är
mer för att inte tvinga nya läsare att behöva läsa onödigt mycket av det onda
som defacto inträffade. Om de inte vill.
Den som däremot själv känner att den har lust att tränga ännu djupare i vår
historia, har den möjligheten. Jag har lämnat "nycklarna" till grunden för vår
historia genom att länka till vår maillista. I den och via länkar i den, kan den som
vill läsa mer, få fram det mesta av det som inte blev kastat under tiden.
Hjälp till självhjälp, så att säga.
Jag själv slipper att denna gång hålla i någon form av målarpensel.
Jag är stolt över att ha varit bannad den gången. Inte en gång, utan två. Just för
att det skedde av den anledningen att jag stod på barrikaderna för det fria ordet,
individens rätt till att få ha en egen uppfattning och för att jag kämpade för att
få behålla ett fritt, obundet Ubuntu.
Du med din bakgrund i den stora rikspressen (jag minns inte nu huruvida det var
Expressen eller Aftonbladet) kan säkerligen förstå mina idéal. Då, men även idag.
Jag har en önskan kvar, när det gäller dem som orsakade "skilsmässa" den gången.
Faktum är, att jag skulle vilja se dem åter i gemenskapen. Med nya tag, med att
de går den stig vi själva nu är inne på, men går den igen och
tillsammans med oss.
Jag sänder mail ibland till dem. Där jag har mailadress. Jag får inga svar.
Även att jag stod på den sida som "vann" den gamla striden, är det lika fullt en
förlust för mig, att vi splittrades. Det var inte Ubuntu.
Jag ser att L J också har postat nu. Jag fortsätter dock. Eftersom du riktar dig mer
till mig, så anser jag nog att det är jag som i första hand också skall svara.
Så du, käre Ubuntubroder, detta har varit och är min inriktning. En nyanserad, korrekt
historiebeskrivning, men där inget hålls fördolt för den som vill tränga djupare. Jag skriver
historien på ett sätt, som förhoppningsvis även skall kunna få dem som lämnat oss i
vrede och sorg, att känna att här finns möjligheter att träda in igen.
Att återigen ge det man kan och vill, för att föra Ubuntuoperativet vidare ut till
gemene man.
Det, är Ubuntu.
Ha det gott, gamle man, simma lugnt.
Tack för dina berömmande ord.
Hade jag kunnat vara nå't för din förra tidningsdrake?
Hälsningar
Broder Tuck