Bossieman skrev:
- Hej där! Jag är e^x, vem är du?
- d/dy
Henry var helt detroniserad. Ända sedan han var en liten milliHenry
hade han attraherats av den sköna fröken Tesla, men hade alltid blivit
repellerad.
Ikväll skulle Henry gå till den årliga impedansen och fråga Tesla om
de inte kunde extrapolera, eftersom han var trött på att ägna sig åt
självinduktion.
När han kommit till impedansen kände han spänningen stiga medan
algoritmen dunkade och monotonerna vällde ur högtalarna. Var fanns
Tesla? Skulle hon överhuvud taget dyka upp?
Plötsligt slog hans Hertz en Volt och gick nästan över till likström.
Han såg den undersköna fröken Tesla glida in med vågrörelse. Henrys
impuls ökade. Efter en liten stund rättade han till ellipsen och bjöd
upp Tesla till nästa impedans.
- Jag gitter egentligen inte, men okej, men bara två perioder då, sade
hon.
Henry kände den vanliga fasförskjutningen mellan dem när de
oscillerade tillsammans och repulsionen var lika påtaglig som vanligt.
När den andra perioden började kände han att den var mer lågfrekvent
och han tog mod till sig. Nu när avståndet decimerats kunde han för
första gången känna hennes värmekapacititet. Han lät händerna
glida ner på hennes endoterma delar, samtidigt som han blåste svagt
och förförande i hennes mikrofon. Med ens kände han kompabiliteten
komma.
De fluktuerade i fas i en fullständigt harmonisk svängningsrörelse
med varandra. Henry kände nu att hans laddning var ganska stor och att
hans drossel antog fast fas mer och mer.
Efter impedansen tog han med sig Tesla på sin megacykel av märket
Fahrrad och accelererade ut i sommarnatten. De åkte över Wheatstones
brygga, förbi sinuskurvorna och stannade på ett magnetiskt fält vid
en flytande ström. Attraherad av den undersköna Teslas karateristiska
kurvor, fick Henry henne snart i ett superexiterat tillstånd. Hennes
resistans föll snabbt ner till ett minimum.
De lade sig på jordpotentialen. Han ökade hennes frekvens och minskade
hennes reluktans. Han drog fram sin divergerande banankontakt och
pluggade in den i hennes sockel. Parallellkopplade, började han sedan
kortsluta hennes shunt.
När Tesla befann sig i sin egenfrekvens började hennes Kronecker-delta
att komma i periodiska sammandragningar. Hon gnydde: "Ohm, ohm, ohm,
ohm..." då resonansen närmade sig. Med sin anod rödglödgad och
pulserande och hennes fält vibrerande i fas med hans, började shunten
att nollsväva. Hon gick upp i kopplingsbrygga för att ta emot de sista
stötarna. Fusionen närmade sig sitt kritiska läge.
Henrys kropp spändes i en parabel, varvid han urladdade snabbt och
tömdes på varenda elektron.
Tesla fylldes nu av Henrys fullkomlighet, och hon kände att Pythagoras,
Greens, Stokes och Gauss satser satser inte var värda en Myon jämfört
med Henrys.
De inducerade tillsammans hela natten och ingick i olika kopplingar
tills Henrys magnet fick en mjuk kurva och förlorade sin fältstyrka.
Efteråt försökte den bedårande fröken Tesla med självinduktion,
med hjälp av en stavmagnet.
Så tillbringade de natten med att byta polaritet och blåsa varandras
säkringar tills Solenoiden gick upp och elektrolyste över de magnetiska
fälten.
Vad hände när Farad kom på dom?
