I sorg. Numera även med hopp.

[fd.svensson]

Jag tar bort det mesta jag skrivit på den här sajten

[Grön Göling]

Jag vill bara varna! När jag bodde i Nacka så hade jag en katt som fick urinsten, vanligt bland hankatter som får Tonfisk och billigare torrfoder. Åkte till Djursjukhuset i Bandhagen och de sa att det skulle ordna sig. De gav nåt piller och han blev bättre en vecka tillbaka igen. Detta hände 2 gånger till och när jag åkte dit tredje gången började vi prata om operation. Då råkade en undersköterska försäga sig och sa att hade hennes katt fått urinsten så skulle hon avliva den direkt då man aldrig får bort problemet helt, så 10 000 kr fattigare fick jag avliva min katt. Detta hände förvisso c:a 93-94 men det är ett varningens ord.

Medveten om även det problemet. Findus har faktiskt haft tendenser att få urinsten. Numera finns det dock ett utmärkt foder att köpa. Det löser helt enkelt upp stenarna.

På onsdag ska vi till veterinären igen för provtagning. Findus långtidssocker var väldigt högt och vi ska se vad som hänt med korttidsvärdena och ev. ställa om medicineringen. Dock, vi är båda inställda på att katten inte ska behöva lida på något vis, så går det åt fel håll så är det ett beslut som i princip är taget redan, oavsett hur tråkigt det är. Sorgen ligger s.a.s. i bakhuvudet, men är för ögonblicket hanterlig.

[fd.svensson]

Jag tar bort det mesta jag skrivit på den här sajten

[Harlekin33]

Bra sida om du vill spåna lite och diskutera med andra:

http://www.kattforum.se/

[Grön Göling]

Det är ett tag sen...men det är överhuvud taget ett bra tag sen jag var ute på nätet och visade mig alls. Håller på med ett projekt som är tidskrävande och viktigt, så annat får stå tillbaks.

Okej - Findus.
Det har varit bra. Han reagerade bra på insulinet, även om vi fått höja dosen. De senaste par veckorna har han återfått till att vara den vanliga, kelkrävande, påträngande, hysteriskt spinnande katten som vi älskar så högt.
Ja. det är inte så att vi inte älskar de andra två också, men Findus har alltid varit litet speciell. Särskilt för mig. Han är någåt av "mattekatt" och har alltid kommit till mig så fort han velat något extra eller bara att kela. Husse har väl gått an när det gällt det timliga, som mat och vatten och kattlåda och sån't. Annat duger han inte till tydligen.

Dock, de senaste par dagarna verkar det ha hänt något igen. Han får sitt insulin och ett par räkor morgon och kväll och det går bra. Han har tröttnat på "blötmat" och kräver vildsint att jag ska koka fisk åt honom (och brorsan) istället. Ändå har aktivitetsnivån gått ner en liten smula. Han verkar en liten, liten smula mer avståndstagande igen. Väldigt små förändringar, men vakar man över honom som en hök, så blir de märkbara. Detta i kombination med att veterinären har gett besked om att fruktosvärdet (långtidssocker) bara har gått ner ytterst marginellt och att det kanske krävs en inläggning för att de ska få reda på ev. bakomliggande orsaker får en att bli orolig som bara den igen.

Återigen aktualiseras frågan om hur mycket man ska låta en liten katt gå igenom egentligen. Och för vems skull.

[vulfgar]

Det är alltid svårt att dra gränsen och ur ren mänsklig synvinkel vill man ju gärna göra allt för att hålla ett älskat husdjur vid liv. Efter att ha haft ett antal hundar som tagit slut och efter att ha pratat en hel del med andra som har haft många husdjur så är jag idag benägen att hellre riskera ta bort ett älskat husdjur i förtid än att förlänga lidande i onödan.

Givetvis beror detta på hur obehaglig ev behandling är för djuret. Även samma behandling kan ju vara olika från djur till djur, tex har vi haft hundar som älskat att komma till veterinären oavsett behandling medan dom flesta andra avskytt det osv.

Det finns alltid en risk att man "överbehandlar" ett djur bara för att man själv inte vill fatta det stora beslutet och för att man vill behålla djuret för sin egen skull. Här måste man noga rannsaka sej själv, gärna diskutera detta med veterinären (men då också hålla i minnet att långa komplicerade behandlingar kan vara ekonomiskt lönsamt för denne). Försök sen tänka på vad som är bästa för just Findus, inte vad som känns bäst just nu. Gör man det som man tror är bäst för djuret så känns det bättre längre fram. Jag har inte ångrat när vi tog bort en hund lite tidigt, men jag har ångrat väldigt mycket att vi lät vå första hund gå så länge som han gjorde med smärta.

Därmed inte sagt att det enda rätta just nu är att låta Findus somna in, det kan givetvis inte jag bedöma. Jag är dock övertygad om att det är väldigt många djur som hålls vid liv med konstlade medel alltför länge pga av att matte/husse inte vill skiljas från dom och att dessa djur många gånger inte mår bra. Vi har ofta oerhört svårt att fatta det nödvändiga beslutet.

Vad jag vill säga är alltså, du är absolut inte en ond svikande matte om du avstår från behandling och istället låter Findus somna in om du tror att det är det bästa för honom. Tvärtom.

[Grön Göling]

Såhär drygt ett år efter att Findus drabbades - och om någon mot all förmodan fortfarande är intresserad - Findus lever och mår bra. Oherrans bra.

Sånär som på ett par mindre dippar (insulinkänning, motaktion i form av matande med druvsocker) så mår kissekatten väldigt bra.Ibland alldeles för bra. Särskilt när han och Muffin på småtimmarna bestämt sig för att försöka flyga i rote och använder sängen (där somliga i familjen försöker sova) som start- och landningsbana.

Dock, man är alltid på helspänn och vaksam på varenda möjligt tecken på än det ena, än det andra. I det stora hela är det lugnt och fint och man blir lycklig bara av att se honom må så bra.

Nu ska jag gå ut och klappa på kattf-n (and I say this in the nicest possible way), som ligger på balkongen och lapar sol.

[vulfgar]

Härligt att höra!

[fd.svensson]

Kul att höra GG
Jag har naturligtvis hört mig för via Husbandet. Jag är mer en kattmänniska än som min Hustru hundmänniska, så ditt stopp här gjorde att jag fick mejla honom för att få reda på hur det låg till
Jag hade 4 st på den tiden, nu har jag bara 2. Ester Filifjompan och Anders Andorsen. Anders tar c:a 5 möss i veckan som han med förkärlek tar in i sovrummet
Hans bror dog förmodligen av det Findus hade/har, han blev mobbad av sina syskon, upptäckte det för sent. Han dog liggandes bredvid mig i sängen. Eskil, den andra dog av ålder 14 år.
Ester är en jobbigt kärleksfull katt, som ska ha minst en timmes kontinuerligt klappande när man går och lägger sig. Hon gillar också att stryka sig mot dataskärmen och kliva på tangentbordet

[Johanna]

Lite sent svar kanske, men vad får kissekatten för mat?

Diabetes brukar kunna gå ganska bra att behandla genom att ge foder med väldigt lite kolhydrater, dvs skippa torrfoder och hålla sig till spannmålsfri blötmat, eller göra egen kattmat på rått kött, ben, hjärta, lever mm efter vissa proportioner (BARF kallas det). Man får vara uppmärksam på blodsockernivåerna dock, i och med att katten får i sig bara väldigt låga mängder socker behövs inte särskilt mycket insulin alls, många kan faktiskt sluta med sprutorna helt och hållet

Och så är vattenhalten är mer naturlig i sådan mat, så den minskar även risken för urinsten

[Grön Göling]

Findus gillar inte blöt mat. Den är äcklig och ociviliserad och inte att lita på. Det enda som går ner som inte är torrfoder är kokt sej eller räkor. Även dessa i måttliga mängder dock - och fisken ska vara så nykokt så den praktiskt taget bränns.

Torrfoder äter han dock. Dels "Kungliga kaninens" (Royal canin) diabetesfoder och dels Hill's WD. Alla tre katterna äter förresten dessa foder, vare sig de är diabetiker eller ej. Det är litet svårt att försöka avdela det ena eller det andra från dem allihop.

Findus diabetes är väl ganska svår, misstänker jag. Han får 5 enheter insulin morgon och kväll, vilket är en del.