Jag måste säga att jag tycker att allas åsikter är lika mycket värda, oavsett vad man har för andra engagemang. Dock tycker jag att man bör tänka på vilken framtoning man använder sig av. Och det gäller alla, från administration till meniga medlemmar, före detta administration, de som är engagerade i Svenska Linuxföreningen (som undertecknad) och administratörer på andra forum. Alla ska ha lika stor del av sleven, för det slarvas tidvis på alla positioner.
Vad man bör tänka på är att goda intentioner inte alltid går att läsa som undertext till det man skriver och att ironi, sarkasm och uppgivenhet inte alltid tolkas som det är avsett. Det gäller att vara välformulerad såväl när man går in och modererar som när man engagerar sig i ett visst ämne. Och att aldrig aldrig skriva i affekt. Vilket är så gott som omöjligt, men en bra måttstock.
Ett retoriskt grepp är humiliatio (ödmjukhet). Det får lyssnaren att känna sig väl till mods och talaren att framstå
som sympatisk och mänsklig. Detta kan talaren åstadkomma genom vissa talhandlingar som exempelvis att erkänna misstag, ursäkta sig eller skämta (Hellspong 2004:160). Självironi är också en tydlig form av humiliatio.
Jag vet att jag inte alltid använder mig av detta själv till punkt och pricka, ingen är ofelbar (

), men jag försöker alltid att sträva efter att göra mig själv förstådd och att poängerna jag gör ska gå fram på ett ödmjukt sätt. Det kräver dock lite extra skrivande och ibland blir det kanske för långt att läsa för en del.
Och tanken med att skriva detta var
inte att framstå som duktig, utan exemplifiera hur jag tänker själv när jag tar mig an ett ämne.