Men låt mig berätta...
Jag har aldrig varit någon riktig windowsperson. Min första dator var en mac. Min mac var snäll och kramig, pc-datorer var elaka och hårda. Jag vet, det var inte hårdvarans fel...det var operativet. Det sociala arvet från windows gör hårdvaran psykotisk och oberäknelig. Till slut var jag tvungen att börja använda windows; i min utbildning, i jobbet. När jag till slut köpte hem en pc med windows 95 på och ställde den previd min mac hade jag sålt min själ till djävulen. Jag lärde mig stå ut med windows, fulheten, de krånglande drivrutinerna, de blå skärmarna som lovade att döden var nära, hårdheten. Jag gillade aldrig windows, jag gillade inte microsoft och den enorma girigheten bakom allt. Att man överhuvudtaget kunde sälja en sak som winows 98 för pengar verkade lite som att sälja en riktigt dyr bil utan både motor och bromsar och sen säga till kunden att det kostar extra och att det dessutom måste ordnas själv.
Därför hade jag alltid, sen 10 år tillbaka, en linux partion som stod och puttrade någonstans. Det började med Red Hat, sen SuSe och Mandrake. Det var kul att lära sig installera, men krångligt och jag tröttnade snabbt på Red Hat. De sista fem åren har det bara varit Slackware. Mycket väljande av varje paket vid installationen, hackande av config filer och sen en svart skärm med en liten kommandorad. Men jag har haft kul med Slackware och lärt mig en del. Allt det roliga till trots kändes alltid som ett hobbyprojekt och aldrig riktigt ett hot mot min windows burk som vid det här laget hade blivit till XP och fått ett grafisk gränssnitt som faktiskt började likna något. Mitt arbete gjordes på XP, det roliga på Slackware.
Så var det fram tills för ett år sedan då jag tröttnade på mitt jobb, sa upp mig och bestämde mig för att bara resa ett år. Nu har jag precis kommit hem och börjat installera om mina burkar...först XP...sen uppdatera Slackware till senaste utgåvan, tänkte jag. Det var då, för några dagar sedan, som jag hamnade på <a class="postlink" href="http://www.ubuntu-se.org">http://www.ubuntu-se.org</a>. Det klart att jag hade hört om Ubuntu. Många som använde Slackware talade lite nedlåtande om Ubuntuanvändare som losers och mesproppar. En slacker sa t o m att han älskade Ubuntu och gärna skulle använda det om det inte hade en sån mesproppstämpel. Skulle jag våga testa Ubuntu? tänkte jag. För tusan, jag laddar ner och testar en live cd! Jag har haft goda erfarenheter av både Knoppix och Slax som live cd, så varför inte. Sagt och gjort, när det var klart och färdigbakat i Nero, botade jag från den i min Slackware burk...bara testa lite...sen Slackware igen...jag är väl ingen mespropp och den kommer säkert inte att funka bra ändå.
Jag botade. Snyggt, rent och varmt. Gnome hade jag inte använt sen mina första Red Hat dagar...men det kan ju ha utvecklats det med, tänkte jag. Och allt fungerar! Det enda som inte fungerade till 100% var min skärmupplösning. Det fanns t o m en istallationsikon på skrivbordet...coolt! Jag klickade. Ska jag installera? Jag kan ju alltid sopa den ren sen och lägga på ett "riktigt" linux...som Slackware. Jag installerade. Kan ju inte gå annat än åt helvete ändå.
Bara ett val...partitionen på hårddisken. Enkelt. 25 minuter. Jag vek tvätt. Satt inte och kallsvettades framför monitorn i 55 minuter som med XP. Klart och jag kunde ta ut skivan och boota om. Ett tomt skrivbord tilltalade mitt minimalistiska sinne. Skärmupplösningen funkade fortfarande inte. Jag letade upp min xorgconfig och såg felet. Skrev om den manuellt och startade om X. Eftersom jag installerat Slackware så många gånger var det här inget problem för mig. Visst! Nu funkade allt till 100%. Otroligt!! Från nerladdning till fungerande system på 1 timme. Kunde det vara sant?!
Jag somnade gott den första kvällen. Dag två var det dags att testa Beryl. Jag bävade lite inför den installationen men allt gick smidigt tack vare en bra guide på ett Ubuntu-forum. ctrl+alt+backsteg och starta om X...och wow! Att Beryl bara kan göra sånt med mitt 4 år gamla, 64Mb Nvidia kort! Trodde inte det var möjligt. Snyggare än Windows Vista med Aero någonsin kan bli...och utan att behöva köpa helt ny dator. Jag somnade nöjd och glad även den andra kvällen efter mitt möte med Ubuntu 7.04.
Nu har det gått tre dar. Jag har ett fungerande Beryl, hackat till en snygg Conky och Ubuntu pratar med all min hårdvara. Nu är jag kanske inte någon äkta nybörjare...men nästan...jag är nybörjare på Ubuntu. Det känns redan som kärlek, som om att det här är den första av alla linux utgåvor som jag verkligen kan använda till något, som jag kommer att fortsätta använda. Det är också den första utgåva som jag med gott samvete kan rekommendera till folk som inte kan linux alls. Att det dessutom verkar finnas ett stort och vänligt community som svara på ens frågor gör ju inte det hela sämre.
Jag måste tyvärr fortätta jobba med Windows. Jag behöver Indesign, Illustrator, Photoshop och Dreamweawer. Hemma kommer jag att använda Ubuntu från och med nu. Efter bara några dagar tror jag verkligen att det här är den distrubition som på allvar kan ge Windows en match. Open source filosofin har alltid känts riktig för mig. Programvarulicenser är lite som att slå barn i huvudet med baseballslagträ och sen ta deras pokèmonkort. Moraliskt fel. Programvarulicenser gör oss dessutom till brottslingar; man drivs till slut att piratkopiera, kracka och fildela upphovsrättsskyddat material av ren desperation. Det här är framtiden och den är snäll, varm och chokladbrun...
