Hej och välkommen till den fria världen.
När jag installerade Linux för allra första gången så var det på grund utav att jag programmerade en hel del och kände att jag ville ha betydligt mer kontroll över systemet. (Dessutom var jag väldigt frälst över fri mjukvara, allt jag har skrivit sedan dess är under GPL...
) När jag installerade första gången hade jag lite trubbel med drivrutiner och grafikkort i SLI, att ha använt Microsofts program i hela livet gjorde saken inte bättre. Men när tiden gick så lärde man sig, och man lärde sig förvånansvärt fort! Bara ett par veckor efter att jag gjorde Ubuntu till förstaval i GRUB (jag behöll XP för att kunna spela) så var man kunnig i systemet. I och för sig hade man hunnit bli en världsmästare på bra sökningar på google, men systemet gjorde som man så åt det och ville man så kunde man förändra systemet hur mycket man ville.
Jag startade nästan aldrig upp min XP-partion, när jag ville spela så gjorde jag det med Wine. Det var i och för sig lite problematiskt i början, men man hittar verktyg som fungerar som man vill och man lär sig hur man felsöker. Det var först när jag blev tvungen att öppna XP en gång som jag mindes hur mycket mer problem det är där, hur ologiskt det är. Varför skall jag behöva veta vilken hårddiskspartion som filerna ligger på, ordna det automatiskt! Varför skall jag behöva veta vad utvecklaren till programmet heter för att kunna starta det i Start-menyn, jag vet vad programmet gör, låt mig välja det i en kategori istället! Alla dessa systemuppdateringar som kräver omstart, alla program som skall hittas, installeras och kräver omstart, alla program som måste uppdateras var för sig, alla trial-versioner som gör sig påminda om att de vill bli uppgraderade till betalverisoner, virus-sökningar, brandväggar, alla underbara program som inte fungerar eller är svåra att installera i Windows (Apache+MySQL+PHP, ett kort kommando i Ubuntu, en hel dags trassel i Windows), eller som bara fungerar i en nyare/äldre version. Listan är lång.
Riktigt övertygad om hur
bra Linux är blev jag på det första LANet med kompisarna, varje gång är det tradition att inleda med cirka fyra till fem timmars trassel med nätverksproblem och spel som inte fungerar på alla datorer. De olika versionerna utav Windows hade problem att hitta och ansluta till varandra, Ubuntu hittade och hittades utav alla. Alla spelen som spelades fungerade finfint med Wine, och det gick i många fall snabbare för mig att installera spelen, det finns ju alltid bra guider på nätet som förklarar hur ett program skall installeras i Ubuntu. (De få gånger jag använder Debian så googlar jag ändå frågan som om jag använde Ubuntu, man får oftast en enklare och tydligare förklaring då.
)
Artikeln som det länkades till tidigare i tråden hade många bra poänger, den viktigaste är att när man kan systemet så är Linux bättre. Liknelsen med kassaskåpet och nyckelringen var väldigt slående!
Men att Linux bara är för nördar som vill plocka ner och bygga upp systemet bit för bit är en grov överdrift, så kanske det var för ett antal år sedan då de grafiska gränssnitten inte var så utvecklade som de är nu, i dagsläget skulle jag säga att Ubuntu's gränssnitt är någonstans mellan Windows och Mac, inte perfekt men absolut inte dåligt heller. Ubuntu är legobilen som säljs ihopsatt, men som kan plockas isär vid behov.
Att testa Linuxdistributionen-som-ser-ut-som-XP det första du gör är nog inte ett bra förstaval, åtminstone inte om du är van med Windows, jag tror att det kommer att förvirra mer än hjälpa. Använd istället GNOME (Ubuntu) om du nu tycker om det mer än KDE, det finns alltid tillgång till hjälp om något går fel.
Se bara till att använda Ubuntu som förstahandsalternativ i ett par veckor, sedan är det vardagsmat.
Utanför ämnet: Man är mycket snabbare att vänja sig än man tror, jag har pratat svenska i hela mitt liv, men en vecka utomlands och sedan tänkte och drömde jag på engelska. Jag antar att det är likadant för de flesta. 
