I sorg. Numera även med hopp.

[Grön Göling]

Älskade Findus

Vi har fått beskedet att du är dödssjuk och måste hantera det så gott vi kan. Inom en vecka skall vi vara hos veterinären igen. För sista gången för din del.

Jo, alternativet fanns – att isolera dig från din bror och resten av ditt hem för att låta dig bo i ett enda rum, ge dig sprutor och tabletter varje dag (jag har precis listat ut att det där med tabletterna var faktiskt ingen match om man mosar den och gömmer den i en uppskuren räka). Sprutor hade man väl lärt sig hantera också så småningom. Dock, att isolera dig så totalt för att du skulle leva resten av ditt liv, som ingen kan lova hur långr eller kort det i så fall skulle bli, det vore en rent självisk handling för oss. Att behålla dig hos oss så länge vi kan, medan du far ännu mer mentalt illa än du tydligen gjort? Nej, vi kan inte. Det vore inget bra liv för din del och du skulle fara illa av det, likaväl som vi skulle.

Inte vår lilla kisse som följt oss som en hund, som sovit tätt tillsammans med sin bror, som pratat med oss då vi pratat med honom, som spunnit så att luften omkring honom fullkomligt vibrerat och som sovit hos matte när hon suttit i soffan och sett på tv, som kommit springande så fort ”krattan” kommit fram bara för att det är så otroligt skönt att bli borstad, som tiggt räkor som en galning (jodå, jag minns att den enda gången du och Felix morrat åt varandra var första gången ni fick räkor).

Vi ville ju ge er ett bra liv. Det bästa. Hur kunde vi misslyckas så?
När man sitter med facit i hand, så borde man kanske varit ännu mer lyhörd och tolkat dig bättre än vad man gjort. Resor har varit läskigt, alltså har vi knappt gjort några. Det har inte känts som en uppoffring. Främmande människor är fruktansvärt skrämmande och vårt sällskapsliv har varit ytterst litet och sällsynt. Det har inte heller känts som en uppoffring, då vi är rätt ”privata” som människor, din husse och jag. Dock har det väl känts litet larvigt att du har legat under madrassen när lillmatte och hennes sambo kommit hit någon gång ibland.

Det största felet vi gjorde, oss ovetande, var att vi var jourhem åt tre omgångar katter, varav den sista har blivit fastboende här. Alltså har du varit stressad och inte mått helt bra i snart två år!
Förlåt oss, älskade Findus, men vi förstod inte det. Vi trodde att vi gjorde en välgärning, men vi visste inte att dina nerver inte klarade den stressen och att det skulle utvecklas till diabetes. En diabetes som inte gjort sig bemärkt förrän ganska nyligen, men som då gått så långt att inre organ påverkats och börjat brytas ned.

Älskade Findus, förlåt. Hade vi bara vetat....

Nu får vi leva med dig den här sista veckan och försöka göra den så bra för dig som vi bara kan. Än så länge kan jag begrava ansiktet i din mjuka päls och gråta ut en del av den sorg jag har. Om en vecka har jag inte den möjligheten mer.

Jag kommer att sakna dig mer än jag kan beskriva. Mer än jag just nu kan förstå.

Och jag kommer alltid att leva med minnet av dig.

Älskade Findus.

[Xcore]

Förstår precis hur det känns, jag har själv varit med om samma sak 2 gånger på mindre än 2 år och det känns fruktansvärt. Om någon förstår hur du känner det just nu, så är det jag.

Jag sörjer fortfarande mina två kissar varav den ena blev 18 år och 3 mån.

[TweekiE]

Hursomhelst så får nog findus det bra!
Vila i frid

[vulfgar]

Vet precis hur det känns, men ni gör alldeles rätt. Findus skulle sannolikt inte må bra av isoleringen och det vore knappast bra för dom andra katterna heller. Inte för er människor heller förresten.

Det tråkiga med djur är att man många gånger upptäcker sånt här och dess orsaker alldeles för sent. Det går inte att förutse allt, tyvärr.

Hursomhelst så får nog findus det bra!
Vila i frid

Precis. Han har ju dessutom varit älskad och mycket väl omhändertagen det har han säkert känt och uppskattat även om han känt stress.

Vad som stressar en katt kan ju också vara svårt att veta. Jag vet en katt som var på väg att avlivas, hon var bara 2 år. Katten var hypernervös och klättrade bokstavligen på väggarna, var skygg för alla osv. En bekant till kattägaren tog med den ut till sin lantgård hon var övertygad om att katten skulle trivas bättre där. Det tog bara ett par dar så kunde man inte känna igen den kissen, hon var lugn och trygg och tom fram och hälsade. En mycket aktiv katt var det, hon fick helt enkelt inte utlopp för sin energi i en lägenhet och blev stressad av det. Den katten blev närmare 20 år innan hon dog, var inte sjuk en dag, bara lite avmaskning då och då.

Givetvis passar inte alla katter i en sån miljö. dom flesta mår nog alldeles utmärkt i en lägenhet, många mår förmodligen bättre där. Vad jag menar är att deet är oerhört svårt att förutsäga vad som kan bota stress hos ett djur, ibland kan det vara det mest oväntade. Det är lätt att anklaga sej själv för att man handlat fel, men det är oftast omöjligt att förutsäga om/vad som kommer att bli fel i det man gör just nu. Ni gjorde vad ni trodde var det bästa för djuren, mer än så kan man inte göra.

[Grön Göling]

Findus lever ännu.
Vi var hos veterinär i förrgår och fick beskedet att hans glukosaminvärden var lika höga som tidigare.
Idag åkte vi till Södra Djursjukhuset och träffade en annan veterinär och fick mera besked plus att de har honom kvar för att säkert kunna konstatera att det är diabetes genom att ta ett urinprov.
Findus är tyst och snäll(?), men det är bara för att han är helt panikslagen på ett stillsamt sätt. Stackarn.
I eftermiddag får han komma hem igen, då kanske med en insulinpenna, sen får vi se hur det går.

Anledningen till att vi försöker allt det här är den att han fick en medicin som jämnar ut blodsockernivåerna i blodet och han svarade så bra på den och blev vår gamla, goa katt igen - den påfluget kelkrävande och vildsint räktiggande typen.

Håll tummarna!!!!

[fd.svensson]

Jag tar bort det mesta jag skrivit på den här sajten

[Grön Göling]

Okej, Findus är Findus.
I morse lät han som han skulle t.o.m. Han har liksom "knarrat" litet på pratet ett tag, ja sedan han blev markant dålig, men imorse förde han långa samtal med sin vanliga röst.
Insulinpenna? Mysko grej! Men han reagerar inte ens på sticket han får. Nålen är så fin och så kort, så han hinner aldrig riktigt begripa eller känna något.
Man får fortsätta med morgon och kvällsräkorna, annars blir han väl sur.

Som det ser ut just nu, så vajar hoppets flagga om en ljus framtid glatt.
Å andra sidan så har det gått knappt ett dygn.....

[vulfgar]

Låter härligt GG, vi håller tummarna att han fortsätter att må bra!

[Grön Göling]

Ja, i natt så har han levt loppan som bara den tillsammans med Muffin.
Mattorna låg som repstumpar utefter väggarna, skorna hade flugit kors och tvärs överallt och han har hållit mig vaken rätt mycket. Uj vad tolerant man plötsligt har blivit.
Och så måste man gå upp kl 6 på morgnarna, för det är noga med tiden för insulinet. 12 timmar mellan gångerna. Nåja, man får väl sova nån annan gång.

[fd.svensson]

Jag tar bort det mesta jag skrivit på den här sajten

[Grön Göling]

Katten är pigg, matte är trött.
Findus har fått för sig att räkor är något man kan få precis när man har lust. Alltså väcker han mig några gånger varje natt genom att sitta på mig och glatt trampa medan han borrar in klorna i mig medan han spinner.
Hur lär man katten klockan?

[vulfgar]

Det är nog kört, GG, katter är väl nattdjur?

Skönt att höra att han mår bra! Se nu bara till att du (och tukken) gör det också. Du får väl strunta i att ge honom räkorna under natten, förhoppningsvis lär han sej.

[Harlekin33]

En liten fråga:

Hur kan en katt få diabetes om den inte är överviktig? Jag tror att det är genetiskt i såna fall.

Stress gör väl inte att människor och djur får diabetes?

Hur som haver...hälsa Findus!

MJAU!

[fd.svensson]

Jag tar bort det mesta jag skrivit på den här sajten

[TweekiE]

En liten fråga:

Hur kan en katt få diabetes om den inte är överviktig? Jag tror att det är genetiskt i såna fall.

Stress gör väl inte att människor och djur får diabetes?

Hur som haver...hälsa Findus!

MJAU!

Jag vet människor som har diabetes (inte genetisk) som inte alls är överviktiga.
så varför skulle katter behöva vara det?

[TweekiE]

Det är nog kört, GG, katter är väl nattdjur?

Skönt att höra att han mår bra! Se nu bara till att du (och tukken) gör det också. Du får väl strunta i att ge honom räkorna under natten, förhoppningsvis lär han sej.

TUKKEN?

[nicefinger]

En liten fråga:

Hur kan en katt få diabetes om den inte är överviktig? Jag tror att det är genetiskt i såna fall.

Stress gör väl inte att människor och djur får diabetes?

Hur som haver...hälsa Findus!

MJAU!

Finns nåt som kallas "Åldersdiabetes". Människor kan få det med när dom blir gamla.

[Harlekin33]

Jo, men nu stog det ju pga, stress eftersom Findus varit med massa andra katter.

Ähhh...orkar inte förklara....

Huvudsaken är att Findus mår bra!

[Grön Göling]

Det går litet upp och ner här. I förrgår var han håglös och trött igen och man blev ledsen och orolig. Dessutom drack han litet för ofta för att jag skulle uppskatta det.
Då funderade jag på att jag missade litet första gången jag skulle ge honom insulin och råkade ge honom två enheter istället för en. Det funkade ju väldigt bra, så igår fick han två enheter och faktum är att han piggnade till igen. Egentligen ska man väl inte göra sådär, men är man jag så är man.
Katten "äter som en häst" och verkar ständigt hungrig, men går ändå inte upp i vikt. Det oroar. Dock, nu är han piggare igen och t.o.m. lattjar med Muffin litet grann. Vi får se när vi ska iväg till veterinären nästa gång och få närmare besked.
Jag hoppas vildsint på att vi fångade diabetesen så tidigt att den kan gå tillbaks, vilket tydligen inte är okänt hos katter. Ev. kan Findus diabetes bero på en inflammation i bukspottkörteln och om den ger med sig, så försvinner diabetesen också. OM den ger med sig!

@ Vofflan (och i viss mån Tweekie)
INGEN får räkor på nätterna hos oss! Det hindrar dock inte somliga opportunister från att försöka.

@Harlekin
Tydligen så kan katter med en viss nervkonstitution bli stressade till diabetes, oavsett ärftlighet eller vikt. Sorgligt men sant.

[nicefinger]

Jag klappade en röd katt idag. Med fläck på nosen.