Min skata. En liten betraktelse.
Apropå skator och att de är synnerligen intelligenta flygfän, det är jag den förste att skriva under på.
Eller, kanske snarare, över, på.
Jag har ett antal år nu, faktiskt haft en ganska tam skata här, där jag bor. Hon får flaxa runt lite på egen hand
i bostaden. Gillar henne skarpt och ibland verkar det som att hon, även gillar mig. Kommer jag för nära och själv
är oförsiktig, kan hon vara lite vassnäbbad. Men det har jag fått lära mig att ha överseende med.
Lite hackande, från och till, verkar vara något medfött och predestinerat i djurarten skator ...
Naturupplevelsen i att få komma ett vilt liv av detta slag nära och nästintill, in på kroppen, överväger det mesta
i sådana situationer. Vissa umbäranden måste man utstå, om man vill leva i en skatas närhet. Så är det bara.
Take it or leave it, som Uzbekistanierna säger.
Just den här skatan, har det visat sig, behöver inte matas på något särskilt sätt. Varken speciellt frö, eller
äpplen verkar vara huvudrätten. Det räcker med att man försöker vara något så när vänlig i tonfallet, så kan denna
fågel rent av både laga sin egen mat och t.o.m. så mycket av den, att även jag kan få en och annan slev, ibland.
Därtill och i detta, är fågeln i fråga, en sjuhelsikes duktig sådan, på att laga god mat. Så det uppskattas av mig.
Plus, det sällskap som livet tillsammans med pippin också medför.
Även för min egen skata, har denna vinter varit sjusärdeles svår. Hon går ogärna ut. Sitter mest på sin pinne
inomhus, ruggar upp sig och hackar på datorn med sin, stundtals, vassa näbb. Det är förmodligen ett uttryck för
att hon är hungrig, gissar jag, Där kan hon sitta och hacka, 25 timmar (inte 24) av sju, som det annars brukar sägas,
24/7.
När det gäller mat, äter hon det mesta. Kanske inte dock, just det jag gillar. Men det funkar ändå.
Även här, har mitt överseende inkorporerats och idag knystar jag föga.
Jag har också bevisat mig ha, en viss inlärningsförmåga och anpassningsbarhet.
Finns inget annat, så är det bara att försöka förstå vilken hand som är den "vackra" och sedan försöka greppa skeden
med den. Alternativa möjligheter erbjudes ej, till gamla loppbitna och ruggiga munkar.
Väl ute och på egen hand, får jag försöka att tillsmyga mig en och annan rätt, som minner mig om tider i mitt liv,
då och när, som somligt var annorlunda, både till dofter och smak.. . .
Visserligen och jämfört med skatan, skulle jag kanske bäst kunna jämföras med en asgam, eller något liknande fä/fågel,
vad matcensorerna anbelangar. Så, därmed inte sagt, att mina gamla och före detta preferenser i något avseende står över,
eller är på något sätt "bättre", än "skatans".
Skator är ju ganska vackra att se på. Ett problem dock, det kan vara det, att de är ganska skräpiga av sig.
Svårt har de också, med att städa upp efter sig. Kan vara det, att de inte betraktar sin omgivning med liknande
ögon som vi andra.
Men skator är läraktiga och är man bara tålmodig, (vilket jag själv kan ha svårt med ibland) så kan man få dem
till de mest överraskande saker, även vad avser att hålla rent i eget bo. I synnerhet som det i just detta fall, också råkar
vara mitt bo. Visst hade jag kunnat införskaffa någon form av bur, men då blir det förmodligen inte så smidigt
att få henne att nå in i köket och till spisen, så den tanken har jag skrinlagt, s.a.s..
Men, vad skall inte en liten, mörk, unken och tämligen råkall klostercell vara god för, om den trots detta, inte
skulle kunna omfatta och omgärda en annan av Guds alla skapelser?
Här finns ju redan ett antal kattor, en göling (som ibland kan likna en skata) och så denna, illustra skapelse som
är en skata, men känns som en liten göling, till och från, ibland. Mestadels.
Ser hon, gölinge. . . ska. . . hustrun, det här, så dröjer det förmodligen en tid, innan vi andra ses igen i eterrymden.
Min rymd då, blir förmodligen ytterligare en trappa ned, där det är ännu _l i t e_ mindre om utrymme och väsentligt
mer kylslaget, än här, i cellen, på betonggolvet, det fladdrande stearinljuset och dessa förb-ade cykelpedaler som
jag hela tiden måste trampa runt, för att få tillräckligt med el till datorn . . .
Men nu vet ni, skator kan vara goa och kärvänliga också, om än de samtidigt även kan ha sina egenheter.
Man kan inte få allt, men visst är det gott, att ha något.
Morsning, ha det gott. Mata de arma djuren därute hos dig. Har man otur, kan man själv snart nog, förmodligen förr än
vad man anar, befinna sig själv därute.
Det kan rent av hänga på en oegenomtänkt och helt onödig betraktelse som man i övermod har publicerat någonstans,
i grunden väl införstått, att det var f-n så överilat och onödigt. Tänk, om jag hade haft det ogjort.
Bröder och systrar, systerforum (finns sådana? Spöken och röster från andra sidan, skall visst finnas, säger somliga),
systerföreningar (det är väl samma där, kan jag tro, kan kanske också gälla syföreningar i.o.f.s) och, jag vet inte allt.
Tänk efter, före, så slipper ni kanske vandra min golgata-(google?-)vandring.
I kylan. Mörkret. Långt bort, från det bästa och mesta.
Tukken
Här ett citat från grabben som lever i något som kan kallas för en "västanfläkt" i sammanhanget:
Urban Anjar skrev:Inget ont om skator, men har man grannar som bor under får man kanske passa sig. Fröskal ramlar ner på fönsterblecket under och inte så få fåglar släpper en skit när det går in för landning. Har man inte toleranta grannar, som gillar att putsa fönster, kan det vara ett problem.
