Ja, det är väl lika bra att säga det direkt - det här är lite av en GNÄLLTRÅD! Antar att fler känner igen sig efter att ha läst rubriken. Släktens/bekantskapskretsens datanörd som folk gärna gör sig lustiga över i tid och otid, men som verkligen behövs när det kniper.
Det är fredag, slut på en lång, dryg vecka på jobbet. Telefonen ringer...
Here we go again.
Ja, folk ringer verkligen när man som minst anar det (eller vill) och ska ha "hjälp med datorn" (alltså Windows). Personer som man i regel inte umgås med annars. Släktingar. Släktingars vänner. Arbetskamrater. F.d. arbetskamrater. Ja, bekanta helt enkelt. Jag vill helst slippa, men det är svårt att säga nej av olika anledningar. "Okej, visst, vi kan titta på det i morgon..."
Så får man en luddig beskrivning av vad som är fel. Ofta är det varianter på samma sak. Windows startar inte, den 60 dagars långa Norton-licensen har gått ut, det poppar upp skumma webbsidor etc. Här följer ett axplock av favoriter:
"Öhh... datorn är så seg, den behöver nog rensas. Mycket skräp i den nu."
"Du som vet... varför blir skärmen svart?"
"Vi har försökt installera spelet, men det stannar halvvägs."
"Det står att datorn kan vara utsatt för risk!!!!!"
...
Det är inte en fråga om "om" man kan/vill hjälpa dem, utan "när". Och då förstås så fort som möjligt.
Väl på plats upptäcker man att datorn har XP SP1, en föråldrad (om någon) anti-virusdatabas, Firefox finns inte installerat. Listan kan göras lång. Och hela datorn är sprängfylld av spyware. Bingo.
Here we go again.
Så börjar den långa resan. Installera. Uppdatera. Sök. Rensa. Innan man kommit halvvägs genom Windows Update-tjänsten har 1 timme redan passerat... 2 timmar. 3 timmar... Det är 95% väntetid/dötid. Samtidigt får man försöka vara lite social. Kallprata med dem som äger datorn. (Vilket brukar resultera i avhuggna meningar eftersom man aldrig riktigt släpper blicken från skärmen.) Så glider man in på just datorämnet, vilket alltid blir pinsamt när personerna ska uttala sig: "Ja, se Internet - det är allt bra osäkert det." Jag himlar med ögonen och försöker att inte säga nåt opassande...
Nån timme till passerar. Till slut är man förhoppningsvis klar. Halva dagen har antagligen gått. Kul. Man får några hundralapper för besväret, tackar för sig och traskar hemåt med vetskapen om att personerna snart kommer att ringa igen. Av samma anledning. Men man har gjort sin plikt. Alla är nöjda. För stunden.
Det värsta av allt är att det man gör är ganska enkla grejer. Sånt som folk klarar själva. Om de bara ville försöka.
Läste om en kille i tidningen Datormagazin som (när folk ringde och skulle ha hjälp) frågade "har du sökt på google?" och - om svaret då blev nej, lade på telefonen direkt. Var svaret "ja" så tog han sig tid och hjälpte till. För visst känns det så, att folk skulle klara så mycket mer om de bara försökte. Men de är ofta bekväma av sig och ringer istället efter "fixaren". Det är lite så jag upplever det. Och det känns rätt tråkigt att bli "utnyttjad" på det viset. Jag tror dock inte att jag skulle palla med att lägga på luren. Vill ju inte vara taskig. Samtidigt vill jag inte vara nån springpojk som servar alla så fort det passar...
Är det nån som har nåt tips på hur man "hanterar" sådana här situationer? Hur man drar gränsen. (För utom att tvinga dem att installera Ubuntu...
)
